Om jag fortsätter på vänner temat...
Jag har/hade goa vänner i båda könen, men på något sätt så är det inte alltid helt okej. När man har sambo och barn. Varför är det inte helt okej..? Det snackas på stan att hon och han där sitter och pratar själva över en lunch eller i en park eller på krogen eller på jobbet. De vänstrar säkert, så målas det upp till något stort som inte är mer än en go vänskap. Vilket resulterar i att vänskapen är förstörd och om du skall träffa personen igen så måste det vara i grupp och då kan det finnas en sambo som inte är så glad i att vi ses överhuvudtaget. Jag blir både ledsen och trött på hur fördomsfulla vi är, hur vi med lätthet kan prata skit och osanningar om människor vi egentligen inte vet ett skit om. Jag säger inte att jag är helt fel fri men allt sånt här som händer gör mig både mer uppmärksam och mer och mer sluten mot att berätta saker om mitt liv som de kan ha att prata om. Tror inte att det är rätt väg att gå som jag gör för man mår inte bra själv av att stänga in sig, jag behöver interagera med andra människor.
Jag är som person både konflikträdd och väldigt villig att göra massor av saker för att andra ska må bra. Att känna att folk inte tycker om mig eller pratar skit gör mig så ont. Jag vet jag är en jäkla mes! Detta är något jag jobbar på, dels att säga ifrån och dels att försöka att inte ta åt mig allt som sägs och som förmedlas via kroppsspråk och blickar. Tror jag läser in mycket av helheten på människor på gott och ont.
Nästa gång jag skriver får det vara lite mer upplyftande... :)
0 kommentar(er)
